Tillbaks på ruta ett

Ja och så var man här igen, i Leksand. Några vekor tidigare än jag hade trott. Och det är någonting jag har lärt mig nu, det är att ingenting blir som man har tänkt sej. Island var skit. Eller det va helt enkelt så, att det inte vad jag hade förväntat mig. Inte för fem öre. Inte boendet, människorna, handledaren, hästhållningen, landet eller arbetsuppgifterna.

Jag orkar inte gå in på detaljer men kan säga så här att från första minuten fick dom inte mig att känna mig välkommen för fem öre och sen gick det nedför. Och är man i ett annat land, långt ifrån vänner och familj, ja då är det rätt jobbigt att inte känna att folk verkar vilja ha en där. Och då trivs man inte. Jag är en sån människa som känner det otroligt fort om jag trivs eller ej på ett ställe. Även om man kan känna sig osäker eller tycka någonting är läskigt kan man ändå ha en bra magkänsla. Men det hade jag inte här. Jag fick panik när jag märkte att min lilla rosa dröm om en fantastisk LIA på Island var så långt ifrån verkligeten man kan komma. Att jag hade målat upp mina förväntningar och här stod ja nu i en grå kall verklighet.

Jag kännde snabbt att här kommer jag inte lära mig ett skvatt som jag inte kunde innan och jag ska vara här dygnet runt i 5 veckor. Vill jag ha det så? Det är en sak om ens praktik är skit om man är på hemmplan eller iallafall har människor man trivs med och kan umgås med på fritiden. Då kan man kanske stå ut och känna att "det är ju bara de här timmarna". Men jag hade ingen att prata med, inget tryggt att "gå hem till".  Jag kännde mig fast  en lite bubbla av otrygghet! Alla dessa känslor kom på bara några dagar och dom fick mig att känna mig väldigt illa till mods och väldigt ynklig och osäker. Ska jag ge det en chans? Eller ska jag sticka så fort jag kan och ha chans att hitta en ny LIA hemma som kanske kan ge mig mer och iallafall får mig bekväm? Jag hade inte så mycket tid att fundera på detta men jag visste egentligen att i samma stund jag tänkte tanken att jag ville hem så visste jag att jag kommer åka hem. Jag känne att jag VILL inte vara kvar här. Jag VISSTE att jag kommer fortsätta känna såhär för ibland vet man bara det. Nivet den där magkänslan. Jag går alltid på magkänslan. Min magkänsla ljuger nästan aldrig. Dock kunde jag inte sluta att mala tankarna om vad alla andra skulle tycka? Jag som hajpat den här resan så mycket, skulle jag ge upp och åka hem efter bara några dagar? Kommer folk se mig som världens största fail? Jag vet att man inte ska tänka på vad anda tycker men det är svårt, dom tankarna kommer ändå svishande förbi. Men jag valde att skita i dom ändå. För vem fan vet vad jag kännde när jag va där? Jag kanske inte gjorde rätt att åka, det har jag ingen aning om. Det kanske mot förmodan hade blivit jättebra efter ett tag. Men jag valde att gå på min magkänsla, lämna så fort som möjligt och ha chans till ny plats. Så jag sa tack och hej och drog till Reykjavik och Hotell Metropolitan.

I Reykjavik vare tänkt att jag skulle göra stan lite. Åka runt och se det man ska se. Men sedan kom nästa bakslag. Min så kallade ombokningsbara biljett kostade 3000 kr att boka om pg av icelandair´s idiotiska regler. Så där rök mina upptäckar pengar. Det blev istället tre dagar att strosa runt i ett grått Reykjavik. Kolla in i affärer uta att kunna köpa något och längtanfullt blicka in i barerna som va fulla med isländska ölsorter. Det blev häng på hotellrummet och How I Met Your Mother istället och det va faktiskt inte fy skam, även om ja helt klart hade kunnat tänka mig någonting bättre. Hela tiden rullade tankarna på om jag gjort rätt och hur jag skulle ta mig vidare från denna punkt. På lördagen kl 07.45 lyfte iallafall mitt plan och så fort jag kommit ut från flygplatsen och fick en kram av min fina pappa kännde jag att jag gjort alldeles, alldeles rätt! Hallelulja va underbart det var att se Sverige igen.

Sen kom då nästa prövning. Hitta ny LIA! Det var lättare sagt än gjort under lågsäsong, med några dagars varsel och med bara 3 veckor att erbjuda. jag mailade och mailade men fick bara nej till svar. Som plus i kanten fick jag också magkattar av all stress och halsfluss. Inte för att ja gillar folk som klagar och skyller ifrån sej men VTF?! Tillslut fick jag iallafall napp på Silverhill Stable utanför Rättvik. Ett företag som har turridning för turister samt en gårdsbutik. Okej dom har lågsäsong och okej det jag kommer göra är att få rida och pyssla med hästarna samt lite gårdsarbete. Inget direkt som jag kanske har användning för praktiskt i min utbildning. Men jag tog det utan att blinka.jag ville bara ha något. Och faktum är att Lotta och Bertil är otroligt erfarna i branchen med upplevelser till häst och även med gårdsbutik. Som Bertil sa när jag pratade med honom, " Det vi inte kan om det här är inte värt att veta". Så nog kan jag ha en väldig nytta av det här iallafall då jag har planer på att kanske starta något liknande nån gång i framtiden. Då är dom en jättebra kontakt och bollplank. Och just nu känner jag faktiskt att jag inte bryr mig om vad jag får för uppgifter just nu, nu vill jag bara ha något att göra. Nu vill jag blicka framåt mot nya lior och nya utmaningar. Jag kan ibland ha svårt att släppa saker som jag är missnöjd med men jag försöker lära mig att inte gräma mig över det som varit utan att bara blicka framåt. Försöker intala mig klyshor som : Det som inte dödar härdar och det som har hänt har hänt och det blev som det blev. och det är faktiskt så. Jag känner att det inte är någon ide att älta och undra, utan nu tog ja de besluten jag tog. Jag har trots allt lärt mig otoligt mycket av detta, framför allt att inför nya LIA perioder ställa krav och göra klart vad jag vill ha ut av tiden. Inte bara förutsätta att dom fattat. Att ta reda på saker och vara mycket mer förberedd. För det var så att min plats hade inte gjort någoting fel. Det va bara jag som hade helt andra förhoppningar på hur det skulle bli. Och att de sen inte stämmer överrens det ligger bara hos mig eftersom jag inte varit tydlig nog om vad jag vill. Sen är det svårt att påverka sådant som människorna man jobbar med och boendet. Det är ju liksom inget dom kan göra någonting åt där och då. En annan sak som va en av huvudanledningarna till att jag inte ville vara kvar var ju hur dom behandlade sina hästar. Dom har inte alls samma syn på hästhållning där och det gjorde mig rätt illa till mods. Ska inte gå in på vad det var men det var inte det jag är van eller upplärd med.

Så trots att denna resan kan ses som ett misslyckande. Ett fail. En katastrof, så ångrar jag den ändå inte. Visst, jag har lagt ut sjukt mycket pengar som kan kännas bortkastade. Men ibland är det priset man får betala. Ibland måste man helt enkelt lära sig den hårda vägen och det är sånt som gör oss starkare. Jag försöker se det positiva med att jag åkte och det spännande i att jag nu inte vet vad som väntar mig framöver. Kanske kommer det något jättebra ur detta?

Med detta inlägg har jag nu ältat klart den här smått obehagliga upplevelsen och ser med glädje fram emot resten av året och vad det har att erbjuda. För det har ju faktiskt bara börjat!