Tillbaks på ruta ett

Ja och så var man här igen, i Leksand. Några vekor tidigare än jag hade trott. Och det är någonting jag har lärt mig nu, det är att ingenting blir som man har tänkt sej. Island var skit. Eller det va helt enkelt så, att det inte vad jag hade förväntat mig. Inte för fem öre. Inte boendet, människorna, handledaren, hästhållningen, landet eller arbetsuppgifterna.

Jag orkar inte gå in på detaljer men kan säga så här att från första minuten fick dom inte mig att känna mig välkommen för fem öre och sen gick det nedför. Och är man i ett annat land, långt ifrån vänner och familj, ja då är det rätt jobbigt att inte känna att folk verkar vilja ha en där. Och då trivs man inte. Jag är en sån människa som känner det otroligt fort om jag trivs eller ej på ett ställe. Även om man kan känna sig osäker eller tycka någonting är läskigt kan man ändå ha en bra magkänsla. Men det hade jag inte här. Jag fick panik när jag märkte att min lilla rosa dröm om en fantastisk LIA på Island var så långt ifrån verkligeten man kan komma. Att jag hade målat upp mina förväntningar och här stod ja nu i en grå kall verklighet.

Jag kännde snabbt att här kommer jag inte lära mig ett skvatt som jag inte kunde innan och jag ska vara här dygnet runt i 5 veckor. Vill jag ha det så? Det är en sak om ens praktik är skit om man är på hemmplan eller iallafall har människor man trivs med och kan umgås med på fritiden. Då kan man kanske stå ut och känna att "det är ju bara de här timmarna". Men jag hade ingen att prata med, inget tryggt att "gå hem till".  Jag kännde mig fast  en lite bubbla av otrygghet! Alla dessa känslor kom på bara några dagar och dom fick mig att känna mig väldigt illa till mods och väldigt ynklig och osäker. Ska jag ge det en chans? Eller ska jag sticka så fort jag kan och ha chans att hitta en ny LIA hemma som kanske kan ge mig mer och iallafall får mig bekväm? Jag hade inte så mycket tid att fundera på detta men jag visste egentligen att i samma stund jag tänkte tanken att jag ville hem så visste jag att jag kommer åka hem. Jag känne att jag VILL inte vara kvar här. Jag VISSTE att jag kommer fortsätta känna såhär för ibland vet man bara det. Nivet den där magkänslan. Jag går alltid på magkänslan. Min magkänsla ljuger nästan aldrig. Dock kunde jag inte sluta att mala tankarna om vad alla andra skulle tycka? Jag som hajpat den här resan så mycket, skulle jag ge upp och åka hem efter bara några dagar? Kommer folk se mig som världens största fail? Jag vet att man inte ska tänka på vad anda tycker men det är svårt, dom tankarna kommer ändå svishande förbi. Men jag valde att skita i dom ändå. För vem fan vet vad jag kännde när jag va där? Jag kanske inte gjorde rätt att åka, det har jag ingen aning om. Det kanske mot förmodan hade blivit jättebra efter ett tag. Men jag valde att gå på min magkänsla, lämna så fort som möjligt och ha chans till ny plats. Så jag sa tack och hej och drog till Reykjavik och Hotell Metropolitan.

I Reykjavik vare tänkt att jag skulle göra stan lite. Åka runt och se det man ska se. Men sedan kom nästa bakslag. Min så kallade ombokningsbara biljett kostade 3000 kr att boka om pg av icelandair´s idiotiska regler. Så där rök mina upptäckar pengar. Det blev istället tre dagar att strosa runt i ett grått Reykjavik. Kolla in i affärer uta att kunna köpa något och längtanfullt blicka in i barerna som va fulla med isländska ölsorter. Det blev häng på hotellrummet och How I Met Your Mother istället och det va faktiskt inte fy skam, även om ja helt klart hade kunnat tänka mig någonting bättre. Hela tiden rullade tankarna på om jag gjort rätt och hur jag skulle ta mig vidare från denna punkt. På lördagen kl 07.45 lyfte iallafall mitt plan och så fort jag kommit ut från flygplatsen och fick en kram av min fina pappa kännde jag att jag gjort alldeles, alldeles rätt! Hallelulja va underbart det var att se Sverige igen.

Sen kom då nästa prövning. Hitta ny LIA! Det var lättare sagt än gjort under lågsäsong, med några dagars varsel och med bara 3 veckor att erbjuda. jag mailade och mailade men fick bara nej till svar. Som plus i kanten fick jag också magkattar av all stress och halsfluss. Inte för att ja gillar folk som klagar och skyller ifrån sej men VTF?! Tillslut fick jag iallafall napp på Silverhill Stable utanför Rättvik. Ett företag som har turridning för turister samt en gårdsbutik. Okej dom har lågsäsong och okej det jag kommer göra är att få rida och pyssla med hästarna samt lite gårdsarbete. Inget direkt som jag kanske har användning för praktiskt i min utbildning. Men jag tog det utan att blinka.jag ville bara ha något. Och faktum är att Lotta och Bertil är otroligt erfarna i branchen med upplevelser till häst och även med gårdsbutik. Som Bertil sa när jag pratade med honom, " Det vi inte kan om det här är inte värt att veta". Så nog kan jag ha en väldig nytta av det här iallafall då jag har planer på att kanske starta något liknande nån gång i framtiden. Då är dom en jättebra kontakt och bollplank. Och just nu känner jag faktiskt att jag inte bryr mig om vad jag får för uppgifter just nu, nu vill jag bara ha något att göra. Nu vill jag blicka framåt mot nya lior och nya utmaningar. Jag kan ibland ha svårt att släppa saker som jag är missnöjd med men jag försöker lära mig att inte gräma mig över det som varit utan att bara blicka framåt. Försöker intala mig klyshor som : Det som inte dödar härdar och det som har hänt har hänt och det blev som det blev. och det är faktiskt så. Jag känner att det inte är någon ide att älta och undra, utan nu tog ja de besluten jag tog. Jag har trots allt lärt mig otoligt mycket av detta, framför allt att inför nya LIA perioder ställa krav och göra klart vad jag vill ha ut av tiden. Inte bara förutsätta att dom fattat. Att ta reda på saker och vara mycket mer förberedd. För det var så att min plats hade inte gjort någoting fel. Det va bara jag som hade helt andra förhoppningar på hur det skulle bli. Och att de sen inte stämmer överrens det ligger bara hos mig eftersom jag inte varit tydlig nog om vad jag vill. Sen är det svårt att påverka sådant som människorna man jobbar med och boendet. Det är ju liksom inget dom kan göra någonting åt där och då. En annan sak som va en av huvudanledningarna till att jag inte ville vara kvar var ju hur dom behandlade sina hästar. Dom har inte alls samma syn på hästhållning där och det gjorde mig rätt illa till mods. Ska inte gå in på vad det var men det var inte det jag är van eller upplärd med.

Så trots att denna resan kan ses som ett misslyckande. Ett fail. En katastrof, så ångrar jag den ändå inte. Visst, jag har lagt ut sjukt mycket pengar som kan kännas bortkastade. Men ibland är det priset man får betala. Ibland måste man helt enkelt lära sig den hårda vägen och det är sånt som gör oss starkare. Jag försöker se det positiva med att jag åkte och det spännande i att jag nu inte vet vad som väntar mig framöver. Kanske kommer det något jättebra ur detta?

Med detta inlägg har jag nu ältat klart den här smått obehagliga upplevelsen och ser med glädje fram emot resten av året och vad det har att erbjuda. För det har ju faktiskt bara börjat!

Im on Iceland baby!

Jahapp då är man här då. Från ett snöslask till ett annat. Flygturen gick bra. Det va lite guppigt ibland och jag hade lite handsvett under de värsta tillfällena men det är väl sånt man får räkna med för en flyg-rookie som jag själv. Fanns iallafall film att kolla på och det bler Super 8 för mig. Rätt bra fast jag sett den innan! Sedan vare till att hitta en toalett, en macka och flygbussen som skulle ta mej till Hotel Viking. Kan ju säga att det inte är det enklaste att försöka hänga med i Isländskan. Låter som en blandning mellan finska och ryska. Lär ju inte kunna lära mig nån isländska alls efter de här veckorna, det är ett som är säkert!

Vid hotellet blev jag iallafall upphämtad av en svensk tjej som heter Elin (snyggt namn hehe) och vi åkte 10 min från Reykjavik till Rid centret. Jag bor med Elin och tre tyska tjejer. Har inte snackat med dom så mkt än men vet att en av dom har ett krångligt namn och den andra är lika gammal som mej. Sedärja sa jag och började göra mig hemmastadd. Det kanske inte det mest modernaste boendet men vi bor vägg i vägg med hästarna så man kan gå dit o pussa på dom i bara tofflorna utan att kliva utanför dörren! Underbart! Annars äre väl inte så flott och jag bor på ett loft men universums rangligaste stege..känns något osäkert speciellt för mej som är en natt kissare OCH gärna går i sömnen när jag sover på nya platser. Får väl hoppas att det inge bli något sånt.

Just nu har jag ingen aning om vad kvällen eller morgondagen har att erbjuda. Men det är väl bara att hänga på och Go with the flow som söta lilla pappa skulle sagt. Saknar dom där hemma redan..men men här ska upplevas, upptäckas, läras, ridas och äventyras!

Koss ( betyder puss på isländska)

Nyårslöften 2012

Nummer 2:

Vad: Käka nyttigare & dricka mindre

Varför: För snart kommer jag bokstavligt talat rulla eller vingla fram. Detta är inte bra för varken mej eller folk i min omgivning. Vore ju också trevligt att kunna visa sej i en bikini och inte en täckande kroppstrumpa i sommar. Jag har också observerat att alkohol i för stora mägder INTE ÄR BRA. Så detta löfte är för min lever och kroppshyddas skull!

Kommentar: Tycker kommentarer är rätt överflödiga. Jag ska ju somsagt försöka vara lite mogen och ansvarstagande det här året och då är den här punkten ett måste!

Slutsats: Återstår att se om det kommer ske någon större förändring men jag ska försöka att vidta vissa åtgärder. Mitt barr blir helt enkelt inte snyggt av att hänge ner i en toalettstol och kroppen blir inte snyggare av donken och kebabrulle. Time to deal with it!

Nyårslöften 2012

Nyårslöften 2012

 

Nummer 1.

Vad: Skaffa en blogg och börja dokumentera mitt liv i ord och bild!

Varför: Med åren börjar minnet bli dåligt och jag behöver hjälp med att komma ihåg vad jag gjort i det där som kallas livet. Det finns ju inget bättre än att minnas svunna tider, komma ihåg hur snygg man var eller dessvärre få flashback från de gånger man varit en total idiot. Fantastiskt! Jag börjar ju detta år med att dra till Island och det känner jag att det måste jag komma ihåg. Så det var startskottet för det här och sen kännde jag att vafan jag gör ju massa roliga saker, dem vill jag ju också komma ihåg!

Kommentar: Ja vad ska man säga, hoppas att jag faktiskt kan hålla detta löftet. Jag älskar när jag går in på min gamla blogg från man var tonåring och kan läsa om vad jag tyckte och tänkte då. Vilka problem man hade, vilken kille som va hetast den veckan och vilken fest man spydde mest på. Men också vilka fina vänner man hade, hur kul vi faktiskt hade i skolan och det obekymerslösa med att bo med ett par päron. Man hade sina begränsningar och man gjorde sitt bästa med att göra det så skoj som möjligt. Man inser att lika mycket som det känndes att man inte hade ett liv, så hade man det ändå! Jamenar fasiken vad man har gjort roliga saker! Och mer ska det bli. Nu är jag ju en vuxen och mogen 21 åring liksom...

Slutsats: Ja vi får se hur det här går, hoppas på att kunna skriva lite iaf! Det återstår att se:) Fuck 2011, här kommer 2012!!

Peace